emelienilsson

Ibland blir jag arg, så fruktansvärt arg. När något så som jag fantiserat ihop det inte går att utföra eller när jag blir överkörd, på jobbet, hemma, i vardagen. Allt är en fråga om balans, jag tål, men inte hur mycket som helst. Och när jag blir arg så trycks det inåt, alla känslor trycks inåt och göms där, göms långt där inne så jag slipper ta på det.. När det dock bli för mycket (och jag kan svälja en hel del) så brister jag, jag bryter ihop utan att fatta det själv, utan att kunna kontrollera det, utan att veta vad fan jag håller på med och där på, av någon underlig anledning minns jag inte varför jag bryter ihop, varför jag känner som jag gör, för då är det det där som är gömt inom mig typ förträngt (jag är bra på att förtränga saker) och då när detta breakdown sker så dyker allt upp, allt som rymts inom mig i evigheter, allt blir så förstorat. Då gråter jag, det går inte att bara ta det lugnt och slappna av, utan jag gråter. Jag gråter mycket. Det är precis som att det vill komma ut, som om kroppen säger "emelie, nu är det dags att gråta, nu måste du bryta ihop lite" och det går inte att kontrollera, jag tror att när kroppen verkligen säger ifrån på det viset, när man känner att man inte kan göra något, då är det verkligen dags att bryta ihop och komma igen, gråta en skvätt och komma underfund med hur jag ska gå vidare utifrån detta. Är det något jag kan ändra eller göra något åt? är det något som jag måste acceptera? eller är det något jag kan slänga och lämna bakom mig? Gråt är inget tecken på svaghet, det kan visa vägen tillbaka, att man måste skärpa sig, att man måste förändra något. Gråten kommer som en välsignad, okontrollerad uppriktighet som inte ber om lov, som bara dundrar in och tar för sig. Man vill ju inte framstå som hysterisk, mensig, överkänslig eller rent av konstig. Man vill bara känna sig som en människa bland andra människor. Och ibland tänker jag, om en man hade gjort samma sak, det händer sällan, för det finns någon sjuk överenskommelse och en inbyggd respekt hos dem, och jag är ju bara en tjej. Tänk om folk visste vad genomskinligt allt är, när argheten lagt sig, vad jag ser, räknar ut, lägger ihop och sparar på en extern hårddisk och när det kraschar kan jag hacka mig in i vilket datasystem som helst.